Idag fick jag en jättefin bild på våran katt Nikita när hon satt på katt-trädet. det stora fönstret släpper in en massa ljus så jag tog vara på det och tog en bild när hon satt stille i 2 sekunder. I efterhand såg jag i min metadata i Bridge att min ISO va på 800. kollade igenom mina inställningar på kameran och insåg att min ISO va inställd på auto -.- på snabbvalen på skärmen valde jag ISO 100 men men vart inte så brusig bild trotts allt.

Hon är dock en jävla bitterfitta till katt. hon har moodswings som en jävla PMS-tonåring.
Ena stunden ligger hon bredid mig i soffan och spinner och gosar andra stunden kan hon från ingenstand springa fram och attakera mina ben & fötter när jag står i mitten av rummet och fastnar i något på tvn.
Jag Börjar verkligen tröttna på detta. jag vill kunna gå runt i mitt hem utan att behöva oroa mig för att katten ska attakera mig och få jävla utbrott. När svärföräldrarna är här speciellt svärmor, & sambons lillebror och lillasyster är här så får hon spel. hon sitter och morrar och gör panikslagna utfall mot dom. och efter det kan det ta dagar innan hon är normal mot mig igen. det är BARA min sambon hon gillar 100%. Och som jag nyss sa. det börjar fan gå mig på nerverna med allt detta och jag har börjat fundera på om katten kan ha något fel i huvet.
Det gör ont för jag älskar henne faktiskt skit mycket trotts allt. Och jag flyttade hit i oktober 2009 då v hon hur underbar som helst, men har bara blivit värre och värre. vi kan ju inte ha folk på besök längre. jobbigt.
Jag vet inte vad jag ska göra heller för det är ju sambons lilla älskling. av alla katter vi hadde så behöll han psykot för han älskade henne mest. så Vad ska man säga till den man älskar. inte fan kan jag säga "avliva våran katt hon kan ju inte må bra psykiskt" USCH vad jobbigt. :(
Nu ska jag gå och grubbla.