Ibland blir en del saker bara för mycket. ibland undrar man hur man klarat sig så länge i ett främmande land. Det är en del dagar mycket ensamt och allt man möter är motgångar. Saknaden efter min familj går inte att beskriva. Det där med att dom inte är i närheten att all kontakt sker på telefon eller facebook. och kanske ser dom en gång om året om jag har tur. Det är något som trivs i mina tankar nu när jag själv snart är mamma. Jag älskar min man över allt på denna jord och skulle inte ge upp han någonsin. Men ibland känner jag mig helt ensam... helt jävla ensam. Och att min älskade mormor är nära slutet av hennes livsresa där hemma i Sverige, gör inte saker lättare, var inte mer än 3 veckor sen vi var i Sverige och hälsade på min familj i Sverige. men jag känner mig helt tom. Och här i Danmark känner jag verkligen att jag står helt för mig själv, och ingenting går min väg. Jag kan iaf glädja mig till 5 veckor semester nu här om 2 veckor, efter semester går jag direkt på mammaledighet. Njuta sommaren med lite ensamma promenader. jag har verkligen ingenting gemensamt med någon här utöver min man. Och det är verkligen det som kan kännas så jäkla ensamt. Jag är oftast mycket äldra än alla andra då min man är 4 år yngre än mig, och alla runt om är i den åldern eller lägre. känner mig gamal, trist och totalt värdelös. Det enda som håller mig körande just nu är mina älskade hundar och tanken om att jag ska bli mamma, att vi försökt i över 4 år och få barn och äntligen lyckats. Utan graviditeten och hundarna hadde jag nog gått helt ner i mig själv. Jag försöker prata om hur jag mår, men ibland kan inga ord ens beskriva varför. Man är bara tom. Skadan i mitt knä gjorde heller inte saker mycket bättre. hela sista sommar hadde jag gett upp att nå några drömmar i mitt liv. Dom har långsamt börja komma tillbaka, kanske har jag en liten chans att få ut något av mitt liv trots allt. Det är också mycket jag görna vill dela med mig, berätta om lyckliga dagar i mitt liv, eller något jag sett eller vart med om nyligen, men också där känns det som att man bara möter en vägg eller motstånd. vilket leder till att jag går ner i mig själv. Jag saknar min bästa vän, någon som aldrig ifrågesatte något man sa eller gjorde, utan bara förstod, lyssnade och stöttade. Det är något jag saknat i snart 6 år. Och ord kan inte längre beskriva hur det känns, hur det känns att verkligen provat att falla in någonstans att man kanske har turen och hitta en sån vän här. Men det har jag gett upp om för länge sen. Jag är bara en trist, tråkig gamal 30(snart 31) åring som nog aldrig har turen att få vänner i min egna ålder som det bara säger klick med. Alla ser något konstigt med mig (det går inte att missa). Men jag börjar bli så van vid det att jag gett upp.

Saknaden efter familjen är otroligt stor. Inte ofta min familj har råd eller kan få tid fri till att komma hit och hälsa på. Min mamma har äntligen hittat hundvakt till lilla tjejens födsel och senare till hennes dop och kommer och besöker mig för första gången på 6 år. och bara den tanken får hela mig och brinna va lycklighet. men den lyckan varar ju bara medans det sker. sen är det tillbaka till den ensamhet jag inbefinner mig i.
Jag börjar till ock med bli i tvivel om det ens går att göra något åt min ensamhet. Jag var en gång jäkligt optimisitsk, men det rinner nu ut mer och mer i sanden.

Godnatt ♥